<?xml version="1.0" encoding="ISO-8859-1"?>
<rss version="2.0">
	<channel>
		<title>Riksorganisationen Unga Synskadade</title>
		<link>http://www.ungasynskadade.se/</link>
		<description>Debattartiklar</description>
		<image>
			<url>http://www.ungasynskadade.se/http://www.ungasynskadade.se/bilder/uslogga_160px.gif</url>
			<title>Riksorganisationen Unga Synskadade</title>
			<link>http://www.ungasynskadade.se</link>
			<width>160</width>
			<height>62</height>
			<description>Unga Synskadades logotype</description>
		</image>
		<item>
			<title>Ge alla en chans att bli bäst i klassen</title>
			<link>http://www.ungasynskadade.se/viewpage.php?page=2176</link>
			<description>Det förslag till ny lärarutbildning som nu presenteras gör att landets utexaminerade lärare inte heller i framtiden kommer att ha tillräckligt med kunskaper för att kunna möta elever med funktionsnedsättning i undervisningen. Denna brist måste åtgärdas innan lärarutbildningen kan bli bäst i klassen, skriver bland andra Julia Willig, ordförande Unga hörselskadade och Victoria Öjefors ordförande Unga Synskadade.&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Jan Björklund presenterade nyligen propositionen Bäst i klassen (2009/10:89) som bygger på utredningen om En hållbar lärarutbildning (SOU 2008;109). Dessvärre tar denna inte hänsyn till den kritik som flera organisationer för funktionshindrade, lärarhögskolor och skolmyndigheter fört fram i sina remissvar: lärarutbildningens inslag med specialpedagogik, främst kunskap om funktionshinder, måste utökas.&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
De flesta föräldrar till barn med funktionsnedsättning väljer i dag att placera sitt barn i integrerad klass. Därför är det högst sannolikt att varje lärare under sitt yrkesverksamma liv kommer att undervisa elever med funktionsnedsättning. Ändå förbereder inte dagens lärarutbildning för detta och med bristerna i den nya propositionen kommer inte heller framtidens lärarutbildning att göra det.&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Elevernas behov glöms bort&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Propositionen fokuserar så mycket på ämneskunskaper att elevernas behov glöms bort. Eftersom regeringen inte vågar ge obligatorisk kunskap om funktionshindrade till blivande lärare får detta parollen ”en skola för alla” att blekna. Propositionen strider också mot flera konventioner. I FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning erkänns rätten till utbildning, utan diskriminering och på lika villkor. För att detta ska bli verklighet måste pedagogers kompetens att möta och undervisa elever med olika funktionsnedsättning framhållas. Propositionen strider också emot huvudprinciperna i FN:s konvention om barns rättigheter som slår fast att alla barn har samma rättigheter och lika värde, ingen får diskrimineras.&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Risk för sämre kvalitet&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Skolinspektionen stärker vår linje i en nyligen publicerad granskning där de konstaterar att huvudmännen och skolorna måste stärka kompetensen kring funktionsnedsättningens påverkan på inlärning. Annars finns stor risk att personalens bristande kompetens medför en försämrad kvalitet i undervisningen.&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Skolinspektionens granskning menade flera av de intervjuade lärarna att det var svårt att veta om elevens svårigheter i ett visst ämne berodde på funktionsnedsättningen eller om svårigheterna berodde på annat. Vidare kände sig lärarna ovana och osäkra på hur man ska jobba med hjälpmedel.&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) föreslog i sitt remissvar att lärarutbildningen tydligare behandlar kunskap som förbereder lärare att möta och undervisa klasser där elever med funktionsnedsättning utgör en dimension av mångfalden.&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Vi är bestörta över att riksdagen är på väg att rösta igenom en proposition om en lärarutbildningsom strider mot två viktiga konventioner, som slår ihop specialpedagogiken med en bunt andra ämnen där varje lärosäte själva detaljstyr innehållet och som inte ger lärarna kompetens att möta sina elever.&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Tappat bort viktigt krav&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Vi finner det ytterst märkligt att utredningen kunde tappa bort ett så viktigt krav med så brett stöd. Det är i högsta grad viktigt att lärarna, som ska ge våra barn verktyg för livet, har utbildning i hur man upptäcker behov samt bemöter, undervisar och kommunicerar med barn med funktionsnedsättning.&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Lärarna bör även veta vart man kan vända sig för stöd och rådgivning – både till sig själv och till eleven. Det är en trygghet för framtida elever och föräldrar att lärarna har kunskap, men även en trygghet för lärarna själva. Elever gör som läraren och är läraren osäker i sitt bemötande av det barn som har en funktionsnedsättning smittar beteendet av sig på resten av klassen. Det är inte acceptabelt att lärarnas bristande kunskaper leder till försämrad undervisning och utanförskap för dessa elever.&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Om riksdagen väljer att rösta igenom Bäst i klassen så bryter man mot flera antagna konventioner, förbiser personer med funktionsnedsättning och vinkar adjö till parollen ”en skola för alla”.&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Öka i stället lärarnas kunskaper och ge dem och oss en lärarutbildning som är vad namnet lovar – bäst i klassen.&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Julia Willig,&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
ordförande Unga hörselskadade,&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Victoria Öjefors&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
ordförande Unga Synskadade&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Helena Christoffersson&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
ordförande Dövblind Ungdom&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Tiina Nummi-Södergren&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
ordförande Synskadades Riksförbund&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Helena Svensson&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
språkrör Förbundet Unga Rörelsehindrade&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Linda Eriksson&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
vice ordförande Förbundet Sveriges Dövblinda&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Bengt-Erik Johansson&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
förbundsordförande Dyslexiförbundet (FMLS)&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Johan Steirud&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
ordförande Unga RBU-are&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Jan Carlsson&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
ordförande Riksförbundet för döva, hörsel- skadade och språkstörda barn (DHB)&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Henrik Sundqvist&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
ordförande Sveriges Dövas Ungdomsförbund&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Publicerad i Göteborgs-posten måndag 15 februari 2010</description>
		</item>
		<item>
			<title>En kollektivtrafik för alla – hur länge ska vi vänta?</title>
			<link>http://www.ungasynskadade.se/viewpage.php?page=1975</link>
			<description>Trots en nationell handlingsplan för ett tillgängligt Sverige och en lag om tillgänglig kollektivtrafik utestängs många människor från samhällets offentliga transportsystem. Riksorganisationen Unga Synskadade (US) anser att det är riktigt illa att det idag – hösten 2009 - finns alldeles för många brister i kollektivtrafiken som det inte görs någonting åt. Ännu värre är att det görs moderniseringar som snarare utestänger och försvårar än förbättrar.&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Den nationella handlingsplanen ”Från patient till medborgare” antogs av en enig riksdag år 2000 och utlovade då ett tillgängligt Sverige år 2010. Tyvärr har denna plan mer tjänat som ett politiskt alibi än ett kraftfullt medel för att på allvar förändra samhället. &lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
För att exempelvis all kollektivtrafik i landet ska vara fullt tillgänglig och fungera för alla är fortfarande flera åtgärder påfallande nödvändiga. Allt för många har inte möjlighet att använda buss, spårvagn och tåg pga. flera olika brister. Så här på den internationellt erkända Vita käppens dag vill US dock lägga fokus på ett par av de brister som gör det mycket svårt för personer med synnedsättning att använda de allmänna transportmedel som finns. Dels handlar det om den allt för vanliga avsaknaden av utrop för hållplats och linje och dels om att det införs betalautomater som är svåra eller omöjliga att använda.&lt;br /&gt;
   &lt;br /&gt;
Många har ingen möjlighet att använda kollektivtrafiken, eftersom man inte vet när man är framme vid rätt hållplats och eftersom man inte heller kan veta vilken som är den rätta när flera bussar stannar vid samma hållplats. Granskningar som US gjort under sommaren visar att hållplatsutrop nästan inte alls finns i kollektivtrafik i mindre städer eller på landsvägstrafik. Tekniken är oftast bara installerad i större städer, men inte ens där är det säkert att den används eller är i fungerande skick. US granskningar visar också att linjeutrop, d v s utrop för nummer och destination, är nästan obefintligt i hela landet på den kollektivtrafik som inte är spårbunden.   &lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Tyvärr får ännu fler nu ännu sämre möjlighet att använda kollektivtrafiken, eftersom otillgängliga biljettautomater införs på flera håll. Nu i slutet på oktober inför exempelvis Skånetrafiken ett betalningssystem som redan på förhand fått kritik för att bland andra människor som har svårt att se inte kan använda dem. Detta otillgängliga betalsystem uppmärksammades i flera skånetidningar 23 september. Trots förslag på förbättringar har Skånetrafiken valt att inte göra något åt dem. &lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Under våren infördes också ett betalningssystem i Västtrafiks regi. Även detta system har fått massiv kritik såsom varande krångligt, svårbegripligt och otillgängligt. &lt;br /&gt;
 &lt;br /&gt;
Därmed har vi två stora delar av Sverige som när det gäller tillgänglighet i kollektivtrafik, tar ett stort kliv bakåt och utestänger och försvårar snarare än förbättrar.&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Under våren gav regeringen besked att man ger upp att försöka nå den nationella handlingsplanens mål om ett tillgängligt Sverige 2010 och att 2014 är det som gäller istället. När regeringen förra året presenterade den nya diskrimineringslagstiftningen var inte heller otillgänglighet med som diskrimineringsgrund, vilket också det var en mycket stor besvikelse för hela handikapprörelsen.  &lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Denna tidsförskjutning och slapphet och oförmåga när det gäller tillgänglighet sänder helt fel signaler till övriga samhället. De olika kommun- och länstrafikbolag som upphandlar och driver landets kollektivtrafik samt de kommuner, landsting och regioner som är huvudmän för den spiller redan alldeles för mycket tid i sitt tillgänglighetsarbete. Många länstrafikbolag kan inte ens ge besked om när utrop för hållplats och linje kan garanteras i all deras trafik. Dessutom vidtar ett par av dem alltså åtgärder som mot våra förhoppningar istället försämrar tillgängligheten.&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Även om regeringen ger upp målet om 2010, så finns det massor av människor som vill kunna använda kollektivtrafiken, men som inte kan det idag. En lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering skulle dock kunna ändra på detta. Det skulle kunna påskynda utvecklingen mot en kollektivtrafik för alla. Det skulle också kunna få länstrafikbolag att tänka efter före och förenkla istället för att utestänga.&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Vi har för länge sedan tröttnat på att vänta på en kollektivtrafik för alla. Vi tar Vita käppens dag som ett bra tillfälle att lyfta fram följande krav, men för många människor är de lika nödvändiga och brådskande idag som alla andra dagar.&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
•	Garanterade hållplats- och linjeutrop måste genast införas i all kollektivtrafik i hela landet.&lt;br /&gt;
•	Alla måste kunna använda nya betalsystem och biljettautomater och andra moderniseringar som införs.&lt;br /&gt;
•	kollektivtrafikbolagen och deras huvudmän måste, tvärtemot regeringens tafatta signaler, arbeta hårdare än någonsin för att skapa en kollektivtrafik för alla.&lt;br /&gt;
•	Otillgänglighet måste snarast införas som diskrimineringsgrund i den befintliga diskrimineringslagstiftningen.&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
För riksorganisationen Unga Synskadade: &lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Catarina Ahlquist, talesperson i tillgänglighetsfrågor&lt;br /&gt;
Elvira Kivi, Vice ordförande&lt;br /&gt;
-----------------------------------------&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Publicerad på:&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Tidningen Norra Västerbottens hemsida 091014&lt;br /&gt;
Http://norran.se/asikter/debattartiklar/article345593.ece</description>
		</item>
		<item>
			<title>Otillgänglighet är diskriminering – det måste synas i lagen!</title>
			<link>http://www.ungasynskadade.se/viewpage.php?page=962</link>
			<description>Idag ska förslaget till en ny, sammanhållen diskrimineringslag upp för debatt och beslut i riksdagen. Att personer med funktionsnedsättningar även i fortsättningen kommer att sakna rättsligt skydd mot diskriminering på grund av bristande tillgänglighet är bekymrande, skriver Riksorganisationen Unga Synskadade (US).&lt;br /&gt;
 &lt;br /&gt;
Den samlade rörelsen för personer med funktionsnedsättningar har länge arbetat för att bristande tillgänglighet ska klassas som diskriminering i svensk lagstiftning. När regeringens proposition 2007/08:95 Ett starkare skydd mot diskriminering lades fram i mars väcktes frustrationen på nytt. Anledningen är regeringens svek och ovilja att på allvar göra något åt den diskriminering som personer med funktionsnedsättningar dagligen utsätts för när vi som andra exempelvis reser kollektivt eller gör inköp.&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
80% av alla anmälningar om diskriminering som inkommer till Handikappombudsmannen (HO) har sin grund i bristande tillgänglighet. Med tillgänglighet menas både tillgång till den yttre miljön samt tillgång till information och möjlighet till kommunikation. Att i en verksamhet där man vänder sig till allmänheten låta bli att vidta skäliga åtgärder för tillgänglighet är att diskriminera personer med funktionsnedsättningar. Idag saknar HO verktyg för att beivra denna typ av diskriminering, vilket också gör att det saknas en piska som påminner om vikten av allas inkludering i samhället.&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Precis som HO och en enad funktionshinderrörelse, anser den kommitté som utrett frågan om en ny diskrimineringslagstiftning att bristande tillgänglighet bör klassas som diskriminering. Trots detta har regeringen gjort halt och genom integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp) uttalat att frågan inte är tillräckligt utredd och behöver utredas vidare. Än mer oroande är att Sabuni antytt att bristande tillgänglighet inte självklart är en diskrimineringsfråga utan skulle kunna inrymmas i Plan- och bygglagen (PBL).&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Paradoxalt nog kan detta inträffa samtidigt som den nya konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar ratificeras av Sverige – en konvention som tar tydlig ställning för att ”underlåtenhet att göra skälig anpassning” är diskriminering.&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Om endast två år ska den av riksdagen enhälligt antagna handlingsplanen ”Från patient till medborgare”, med målet om ett tillgängligt samhälle för personer med funktionsnedsättningar, vara genomförd. Det är därför hög tid för Sverige att följa Australiens, Sydafrikas och USA:s exempel och göra bristande tillgänglighet till en diskrimineringsgrund i lagens mening. Nu står vårt hopp till den fortsatta utredningen och till att regeringen håller fast vid sin ambition att lägga fram ett lagförslag om bristande tillgänglighet innan mandatperiodens slut.&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Catarina Ahlquist&lt;br /&gt;
Talesperson i tillgänglighetsfrågor, Riksorganisationen Unga Synskadade (US) &lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
--------------------------------------------------------------------------------------------------&lt;br /&gt;
Artikeln publicerades i Gotlands Tidningar den 22 maj 2008&lt;br /&gt;
--------------------------------------------------------------------------------------------------</description>
		</item>
		<item>
			<title>Högskolan måste ge alla studenter samma villkor</title>
			<link>http://www.ungasynskadade.se/viewpage.php?page=929</link>
			<description>Heterosexuella högskolestudenter trivs bättre än homosexuella studenter. Studenter som inte har någon funktionsnedsättning trivs bättre än de som har en, och de som definierar sig som svenska trivs bättre än de som har en annan etnisk bakgrund än svensk. &lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Detta får så klart konsekvenser. Nära hälften av studenterna har varit nära eller på allvar funderat på att hoppa av sin utbildning. Särskilt utsatta är studenter med annan etnisk bakgrund än svensk, homo- och bisexuella samt personer med funktionsnedsättningar. Det visar Sveriges förenade studentkårers rapport Klara dig själv. &lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Chansen att du mår bra som student ökar radikalt om du tillhör normen. Helst ska du såklart vara en vit heterosexuell man utan funktionsnedsättning och med akademikerföräldrar. &lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
SFS, Sveriges Förenade HBTQ-studenter och Riksorganisationen Unga Synskadade har tillsammans många medlemmar som vittnat om hur normen inom högskolan har minskat förutsättningarna för studenter att klara av sina studier och må bra under sin studietid. &lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Ansvaret läggs på individen som behöver försvara sig och sina rättigheter. Men egentligen är det högskolan som bär ansvaret. Med klara och billiga medel skulle många fel kunna rättas till. För att tydliggöra det vill vi ge exempel, en del mindre och andra mer omfattande på vad högskolorna skulle kunna göra; &lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Inför anonyma tentor – medför att man kan komma åt negativ särbehandling vid rättande av tentor då de inte kan kopplas till någon person. Detta ökar rättsäkerheten, både för studenterna och för de som rättar tentorna. &lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Erbjud varierande examinationsformer – för att fler ska känna att de kan göra tentan på ett sätt som passar deras förutsättningar. &lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Tillhandahåll kursmaterial i olika former – om det till exempel finns kompendier i elektronisk form underlättar det bland annat för personer med synnedsättning som därmed kan anpassa texten efter sina behov. &lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Anpassa schemat efter en multireligiös kalender – tentor och seminarier bör anpassas efter de olika religionernas högtider. Vi vill att alla kursansvariga ska ha en multireligiös kalender! &lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Undvik normativ och kränkande kurslitteratur – kurslitteratur som innehåller normativa eller kränkande beskrivningar av grupper av människor ska tas bort. &lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Det går att göra högskolan mer inkluderande. Nu är det hög tid för lärosätena att se över sin verksamhet ur ett normkritiskt perspektiv. &lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Flytta ansvaret från individen, och börja inkludera alla studenter! En medveten strategi som inte kostar många ören kan göra stor skillnad i många studenters liv. Att fler tar sig igenom sin utbildning med önskade studieresultat och med en känsla av att vara en del av en helhet blir med all säkerhet ett positivt resultat av detta. &lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Det enda som behövs är några droppar självkritik, en näve kunskap och en smula kreativitet. &lt;br /&gt;
  &lt;br /&gt;
Victoria Öjefors, ordförande &lt;br /&gt;
Riksorganisationen Unga Synskadade &lt;br /&gt;
Linda Elstad, förbundsordförande &lt;br /&gt;
Sveriges Förenade HBTQ-studenter &lt;br /&gt;
Elin Rosenberg, ordförande &lt;br /&gt;
Sveriges förenade studentkårer&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
--------------------------------------------------------------------------------------------------&lt;br /&gt;
Artikeln publicerades i Länstidningen Östersund den 8 maj 2008&lt;br /&gt;
--------------------------------------------------------------------------------------------------</description>
		</item>
		<item>
			<title>Diskriminering - en mycket vidare fråga</title>
			<link>http://www.ungasynskadade.se/viewpage.php?page=895</link>
			<description>Regeringen missar alltför mycket med sitt insnävade förslag till diskrimineringslag, påpekar Riksorganisationen Unga Synskadade.&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
TILLGÄNGLIGHET. När regeringen nu har lagt sin proposition Ett starkare skydd mot diskriminering (prop. 2007/08:95) står det klart att personer med funktionsnedsättningar fortfarande saknar rättsligt skydd mot diskriminering på grund av bristande tillgänglighet. Frågan ska utredas vidare och integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni har sagt att bestämmelserna om tillgänglighet i själva verket kanske inte hör hemma i diskrimineringslagen, utan snarare i plan- och bygglagen (PBL), där de delvis regleras redan i dag. &lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Att ansvarig minister gör detta uttalandet är oroväckande och får oss att tvivla på regeringens engagemang i frågan. Vi kräver att bristande tillgänglighet erkänns som diskriminering av personer med funktionsnedsättningar, men först och främst måste debatten nyanseras. För tillgänglighet handlar inte bara om den byggda miljöns användbarhet, som PBL reglerar, utan även om tillgången till information. För en person med synnedsättning är denna många gånger bristfällig eller obefintlig.&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Hänvisningen till PBL missar således det flertal aspekter som tillgänglighetsfrågan har. Det är djupt olyckligt. Vi förutsätter att den utredning som nu tar vid ska vara mer mångfasetterad och att den görs skyndsamt, som regeringen lovat. Att åtta av tio anmälningar som i dag kommer in till handikappombudsmannen handlar om bristande tillgänglighet visar tydligt att det upplevs som en kränkning och måste tas på allvar. &lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Ett viktigt område är kollektivtrafiken. Många av våra medlemmar kan fortfarande 2008 inte sätta sig på en buss och vara säkra på att komma fram till rätt destination utan att behöva förlita sig på medpassagerarna. Med garanterade hållplats- och linjeutrop skulle det vara möjligt. Det är bara ett exempel på hur viktigt det är med tillgänglig information för oss som har en synnedsättning och vilka förutsättningar det skapar för ett aktivt och självständigt liv. &lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Catarina Ahlquist &lt;br /&gt;
Talesperson i tillgänglighetsfrågor, Riksorganisationen Unga Synskadade &lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
--------------------------------------------------------------------------------------------------&lt;br /&gt;
Artikeln publicerades i Dagens Samhälle nr 10, den 27 mars 2008&lt;br /&gt;
--------------------------------------------------------------------------------------------------</description>
		</item>
		<item>
			<title>Rätt till LSS för svårt synskadade</title>
			<link>http://www.ungasynskadade.se/viewpage.php?page=766</link>
			<description>Ledsagarservice enligt LSS är viktigt för att ungdomar med grava synnedsättningar ska kunna leva ett aktivt och självständigt liv. Men allt färre får tillgång till denna service.&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
LSS.Våra medlemmar upplever att bedömningarna av rätten till LSS-insatser skiljer sig åt från handläggare till handläggare, från stadsdel till stadsdel och från kommun till kommun. Dessutom kan den som bedömts höra till personkretsen, och ha rätt till LSS, plötsligt få nej. &lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Allt oftare nekas ungdomar med grav synnedsättning ledsagarservice för att de inte behöver hjälp med grundläggande behov. Det är anmärkningsvärt! När en person ansöker om stöd enligt LSS ska behovet bedömas i relation till den sökta insatsen. Det som är relevant att utreda när någon söker ledsagarservice är hur personen kan orientera och förflytta sig, samt ta del av exempelvis busstidtabeller och restaurangmenyer. Den som behöver hjälp med exempelvis toalettbesök ansöker om personlig assistans. Enbart då ska grundläggande behov utredas. &lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Enligt Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1994:1) och Handikapputredningen (SOU 1999:21) kan gruppen mycket väl ingå i LSS personkrets. Därför är det djupt olyckligt att fler och fler nekas nödvändigt stöd på grund av godtyckliga bedömningar. &lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Alternativet ledsagarservice enligt socialtjänstlagen ger sällan brukaren rätt att bestämma vem som ska ledsaga, eller när och till vad. Dessutom tar många kommuner betalt. Upp till 1 600 kronor per månad kan det kosta att få promenera eller besöka vänner. &lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Ledsagarservicen är viktig för frigörelsen och en förutsättning för att unga vuxna ska klara eget boende. Den bidrar till delaktighet i samhällslivet, då ungdomarna kan idrotta, delta i kulturarrangemang eller fortbilda sig. &lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
LSS gör det möjligt för personer med synnedsättning att själva utforma ledsagningen. De kan välja vem de vill anlita och kan bestämma när och hur de vill ha servicen utförd. Det är ett bra sätt att uppfylla den nationella handikappolitikens mål. Personer med synnedsättning kan leva ett gott liv och delta aktivt i samhällslivet. Ni politiker och tjänstemän kan göra detta möjligt. Vi kräver att så sker! &lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Eva Fridh &lt;br /&gt;
Riksorganisationen Unga Synskadades LSS-nätverk &lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Fotnot: LSS = Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
--------------------------------------------------------------------------------------------------&lt;br /&gt;
Artikeln publicerades i Dagens Samhälle nr 4, den 7 februari 2008.&lt;br /&gt;
--------------------------------------------------------------------------------------------------</description>
		</item>
		<item>
			<title>Inkludering är inte bara en fråga om jobb</title>
			<link>http://www.ungasynskadade.se/viewpage.php?page=522</link>
			<description>Läget på arbetsmarknaden för personer med synnedsättningar är idag dystert. Endast 13 procent har heltidsarbete och över 50 procent står helt utanför arbetsmarknaden. Även vi efterlyser bra vägar till jobb, skriver Victoria Öjefors, ordförande för Riksorganisationen Unga Synskadade (US).&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
När regeringen presenterade budgetpropositionen för 2008 stod inte helt oväntat jobben i fokus. Utifrån devisen att en politik för jobb är en politik för frihet, rättvisa och välfärd pläderade finansminister Anders Borg bland annat för fler och bättre vägar tillbaka till arbete. De incitament regeringen föreslår för att få fler människor i arbete finns det mycket att orda om. &lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Regeringen måste lära sig att se människors livssituation ur ett helhetsperspektiv. För många står inte heltidsjobb högst på önskelistan, även om man kan och vill bidra på arbetsmarknaden. En befogad fråga är vad regeringens agg mot deltidsarbete grundar sig i.&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Många personer med funktionsnedsättningar har aktivitetsersättning på del- eller heltid. Anledningen till ersättningen är att funktionsnedsättningen ibland omöjliggör heltidsarbete eller ett högt arbetstempo. En funktionsnedsättning är ett tillstånd som inte går att arbeta bort hos individen. &lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Lösningar som här ger fler arbete och en hållbar arbetssituation är flexibilitet och en öppen attityd från arbetsgivarens sida – inte i första hand tillfälliga, ekonomiska kompensationer. &lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Regeringens föreslagna nyfriskjobb är just en sådan kompensation – en sänkt arbetsgivaravgift vid anställning av personer som under minst ett år beviljats aktivitetsersättning eller liknande. Detta skapar lätt en känsla av andraklassens anställda. Vare sig produktivitet eller motivation förbättras av en sådan åtgärd. En mer relevant arbetsmarknadsåtgärd är stöd till personligt biträde, som istället fungerar som ett instrument för att ge jämlika villkor i arbetslivet.&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Budgetpropositionen är ett kvitto på att regeringen saknar ett genomgripande inkluderingsperspektiv i sin politik. För ett fritt och rättvist samhälle i välfärd är jobb inte hela svaret. Vardagen innehåller också fritid. Att inte på egen hand kunna röra sig fritt i det offentliga rummet, handla, ta del av kultur eller idrotta är exkluderande. För personer med funktionsnedsättningar är otillgänglighet än idag en del av vardagen.&lt;br /&gt;
 &lt;br /&gt;
År 2000 antogs en nationell handlingsplan för handikappolitiken under namnet ”Från patient till medborgare”. Den innehåller två tydliga mål om förbättrad tillgänglighet avseende kollektivtrafiken och enkelt avhjälpta hinder som ska vara åtgärdade vid utgången av 2010. &lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Efterlevandet av handlingsplanen har hittills varit bristfälligt och med tanke på att tillgänglighetsarbetet inte med en enda rad nämns i den framlagda budgeten är framtiden oviss.&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Att tempot måste öka för att målen i handlingsplanen ska uppnås, medges av äldre- och folkhälsominister Maria Larsson i ett svar på en skriftlig fråga i riksdagen. En statssekreterargrupp och en interdepartemental arbetsgrupp inom regeringskansliet ska nu, enligt Larsson, ges i uppdrag att ta fram en strategi för att målet om en tillgänglig miljö år 2010 ska infrias. &lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Självklart välkomnar US detta initiativ, men med tre år kvar till finalen av ”Från patient till medborgare” efterlyser vi större handlingskraft. Tillgänglighet och inkludering måste en gång för alla bli en gemensam angelägenhet för hela samhället. &lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Regeringens jobbhysteri får inte skymma inkluderingspolitiken. Att känna delaktighet och att kunna bidra till samhället handlar inte bara om att ha ett arbete att gå till.&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Victoria Öjefors&lt;br /&gt;
Ordförande Riksorganisationen Unga Synskadade (US)&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------&lt;br /&gt;
Artikeln publicerades i Göteborgs Fria Tidning respektive Stockholms Fria Tidning den 13 oktober 2007.&lt;br /&gt;
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------</description>
		</item>
		<item>
			<title>Lyft blicken från lönebidragen</title>
			<link>http://www.ungasynskadade.se/viewpage.php?page=310</link>
			<description>Den 30:e maj debatterades arbetsmarknadsfrågor i riksdagen. Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin talade sig då varm för fler och höjda lönebidrag. Lönebidragen till trots, är arbetslösheten bland personer med synnedsättningar idag över femtio procent. Om siffran ska nå ner till det nationella målet om en fyraprocentig öppen arbetslöshet, är det dags för regeringen att byta kurs.&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Debatten om vilken roll personer med funktionsnedsättningar har på arbetsmarknaden är sällan nyanserad. Diskussionen handlar mest om lönebidrag, Samhall och speciallösningar. Sällan hör man politiska företrädare eller offentliga och privata arbetsgivare tala om personer med funktionsnedsättningar som en resurs att räkna med. Här behövs, förutom flera åtgärder, en genomgripande attitydförbättring. &lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Den strukturella diskrimineringen av arbetssökande med funktionsnedsättningar måste med kraft bekämpas. Regeringen måste inse att det bakom den låga sysselsättningen och höga arbetslösheten bland personer med funktionsnedsättningar finns annat än lönebidragsbrist. Okunskap och fördomar bland potentiella arbetsgivare och personal på arbetsförmedlingen är ett av problemen. Hur ska en person med synnedsättning kunna få jobb om inte ens arbetsförmedlarna tror att det är möjligt?&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
En annan faktor handlar om hjälpmedel. Den som behöver hjälpmedel i arbetet hindras idag av byråkrati och krångliga regelverk från att konkurrera med samma flexibilitet som andra om jobben. Exempelvis är kortare vikariat blott en dröm då anställningsperioden kan vara slut innan hjälpmedlen ens kommit på plats.&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Genom stöd till personliga biträden kan fler personer med synnedsättningar utföra sina arbetsuppgifter på jämlika villkor med andra. Arbetsbiträdespengarna är ett mer relevant och rättvist stöd än lönebidrag. Ideella organisationers behov av lönebidrag för att kunna ha anställda, kan istället tillgodoses genom ett generellt anställningsstöd till den ideella sektorn.&lt;br /&gt;
     &lt;br /&gt;
Nödvändiga åtgärder&lt;br /&gt;
- Obligatorisk handikappkunskap och utbildning i bemötandefrågor måste ges till alla som förmedlar arbeten eller coachar och stöttar arbetssökande. &lt;br /&gt;
- Det måste göras tydligt att arbetsbiträdesstödet är en viktig stödåtgärd som ökar möjligheten för personer med funktionsnedsättningar att arbeta, både som anställda och egenföretagande.&lt;br /&gt;
- Processen kring hjälpmedel måste förenklas och samlas under en och samma myndighet. &lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
Victoria Öjefors&lt;br /&gt;
Ordförande&lt;br /&gt;
Riksorganisationen Unga Synskadade (US)&lt;br /&gt;
&lt;br /&gt;
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------&lt;br /&gt;
Detta är utkastet till den debattartikel som publicerades, något nerkortad, i Dagens Samhälle nr 22, den 21 juni 2007. &lt;br /&gt;
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------</description>
		</item>
	</channel>
</rss>
